Varför dog orchen?

En rp vandrar genom skogen på jakt efter en skatt. Då möter han plötsligt en orch. RP hugger orchen med sitt svärd och dräper orchen.

Varför dog orchen?

1. RP högg med sitt svärd och spelledaren bestämde att orchen dog.
x. RP högg med sitt svärd och reglerna bestämde att orchen dog.
2. RP högg med sitt svärd och spelaren bestämde att orchen dog.

Vad tycker du?

Fortsättning följer...
:-)

/Calle

Korps - inspirerande butik

Sommaren har bjudit på en handfull inspirerande upplevelser vad gäller rollspel o.dyl.

Till att börja med måste jag nämna en riktigt häftig butik som jag hann besöka inte mindre än två gånger under sommaren. Butiken heter Korps och den är belägen i gammal (f.d.) kyrka i Söderköping. I en sådan byggnad blir det ju cool stämning nästan helt gratis. Men Korps nöjer sig inte med en inspirerande byggnad - innehållet är än mer inspirerande.

Här finns nästan allt. Det vill säga allt som har med "medeltiden" att göra. En stor del upptas av tyger - och underbara kläder (inte minst blev jag förtjust i huvudbonaderna - jag var så nära att köpa en struthätta... jag ångrar att jag inte gjorde det!). På Korps hittar du massor av inspiration, om det så är hantverk, blanka svärd (eller latexsvärd), kaninpälsar, vävda band eller mungigor du faller för. En i sanning inspirerande butik - och en som jag absolut kommer att återvända till.

/Calle

rollspelsromaner - helt okej?

Jag läser just nu en rollspelsroman, ni vet en sån där roman som de större rollspelsförlagen ger ut i mängder som stöd för sina rollspelsvärldar (och sina intäkter). Det är alltså romaner som utspelar sig i samma värld som något rollspel. Ibland är romanförfattarna och rollspelsförfattarna samma personer. Och det är inte alltid en fördel. (Rollspelskonstruktörer är inte alltid lika duktiga författare).

Jag läste för flera år sedan några Dungeons & Dragons-romaner men de gav mig ingen mersmak. Nu har jag gett en roman till ett annat rollspel en chans. Och det här gillar jag!

Witch Finder av C.L. Werner (en Warhammer-roman)

Som ni vet spelar jag för närvarande Warhammer Fantasy Roleplay (3rd ed). Och för att få bättre koll på spelvärlden så lånade jag ovanstående roman av en av Warhammer-kännarna i spelgruppen. Jag hade mycket låga förväntningar på romanens kvalitet. Och det gjorde att det hela blev en angenäm överraskning. Witch Finder är riktigt trevlig läsning. Romanen är en mycket god inblick i vad Warhammer-världen har att erbjuda: häxjägare, pestsmitta, mutanter, vampyrer, trollkarlar, präster, råttmän med mera. Författaren gör rättvisa åt stämningen som genomsyrar Warhammer, så som jag uppfattat den.

Vi får följa häxjägaren Mathias Thulmann i hans energiska försök att komma tillrätta med missförhållandena i staden Wurtbad. Vad är det som ligger bakom utbrottet av pestsmitta i staden? Hur ska han få stopp på sin gamla fiende vampyren Sibbechai? Och var finns den farliga trollkonstboken?

Witch Finder är andra delen i en serie (den första heter Witch Hunter) och jag gillar romanen tillräckligt mycket för att vilja läsa även den första boken.

/Calle

Roman: Hungerspelen (Suzanne Collins)

Jag läser alldeles för lite romaner. Men jag tänkte nämna en som jag läst nu under sommarsemestern:

Hungerspelen av Suzanne Collins

24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds.

Det är en science fiction-roman av typen i-en-nära-framtid. Och många av ingredienserna känns igen. Det här är inte så nyskapande, men mixen är ganska fräsch och hyfsat väl utförd.

Det är årets största tevehändelse. Allt direktsänds. 24 utvalda ungdomar stylas, intervjuas, tränas och får möjlighet att locka till sig sponsorer innan de släpps ut på arenan.
Spelens utgång: Den som överlever får åka hem...

Vi får följa tonårstjejen Katniss från Distrikt 12 under den makabra tv-leken Hungerspelen. Det känns ganska uppenbart redan från start att hon kommer att överleva Hungerspelen. Så spänningen ligger snarare i på vilket sätt hon kommer att klara sig.

Hungerspelen innehåller en gnutta samhällskritik. Man kan läsa in vår världs segregation och hänsynslöshet - och knäppa tv-lekar.

Jag tycker inte Hungerspelen är så nyskapande så jag jämför under läsningens gång med andra liknande berättelser (som jag inte minns namnet på). Och i den jämförelsen uppvisar Hungerspelen några särskilda styrkor.

En av romanens mest intressanta ingredienser tycker jag är idén om att de tävlande har coacher och sponsorer som arbetar utanför tävlingsarenan för att få sponsorerna att skänka pengar så att de tävlande kan få nödvändiga föremål. Denna idé tillför en extra dimension till tävlingen - det är inte bara de tävlandes prestationer i sig som påverkar (även om sponsringen är balanserad så att det är de tävlandes prestationer som avgör mest).

Och mest intressant är nog faktiskt Katniss personlighet och känsloliv. Kanske är jag fördomsfull men jag misstänker att en liknande roman av en manlig författare skulle ha haft mindre fokus på känslorna. En styrka i romanen Hungerspelen är skildringen av relationen mellan Katniss och Peeta (den andra tävlande från Distrikt 12). Den mest spännande frågan under läsningen är: Hur ska det gå för Katniss och Peeta? Bara en av dem kan ju vinna Hungerspelen...

Slutet är helt godkänt, men det är tydligt sedan länge att det här bara är första boken i en serie. (Andra delen heter Fatta eld)

/Calle

WFRP - snart även i bokform!

En överraskning är det för mig, men en mycket glad sådan: Warhammer Fantasy Roleplay (3rd ed) kommer att ges ut i bokform, dvs som ett traditionellt rollspel. Det har jag saknat. De hårdinbundna böckerna med sina listor och exempel blir väldigt bra komplement till de hundratals kort och markörer som vi redan har begåvats med. Uppenbarligen har Fantasy Flight Games fått väldigt många påtryckningar från rollspelsgrupper att bokformen är efterlängtad. Nu ser jag fram mot releasen av böckerna!

Läs mer här: http://www.fantasyflightgames.com/edge_news.asp?eidn=1529

/Calle

Ledtrådar - en hård nöt

Vi har spelat det första spelmötet av mitt äventyr till WFRP (Warhammer Fantasy Roleplay, 3rd ed). Och det gick bra! Jag har bett spelarna om feedback och de verkar vara mycket nöjda, t.o.m. mer nöjda än vad jag hade vågat hoppas på. Min egen känsla är nämligen att det fanns flera brister i äventyret. Men uppenbarligen lyckades jag med våghalsiga improvisationer täcka över det värsta. Dessutom är ju mina spelare rätt så fantastiska när det gäller att skapa roliga och spännande rollspelssituationer helt på egen hand.

En miss jag gjorde var helt enkelt att jag inte kunde reglerna särskilt bra... Men nu har jag läst på bättre. Och för mig är detta ett naturligt sätt att närma sig ett nytt rollspel. Man läser, spelar, läser en gång till, spelar lite till... och blir med tiden varm i kläderna och allt flyter bättre.

En annan miss var dessvärre lite allvarligare, tycker jag själv. Och det är en miss som återkommer lite nu och då (bland de flesta äventyrsförfattare). Det är det här med ledtrådar. Jag har tagit upp ämnet förut, för det är en av mina käpphästar. Äventyr ska bjuda på bra mysterier. Ett mysterium är bra om det är intressant i sig - och att det går att avslöja på ett stimulerande sätt. Det behövs bra ledtrådar.

Mitt under brinnande spel upptäckte jag att de ledtrådar jag placerat ut i äventyret inte var tillräckligt bra. Kanske behövdes det detta riktiga speltest för att upptäcka det. Hur som helst fick jag improvisera fram en ny ledtråd och det kändes inte så bra (för improviserade ledtrådar blir ofta klichéartade). Men spelarna svalde betet och gillade läget, så situationen räddades.

Kvar satt jag med övertygelsen om att jag måste ta mig ytterligare en funderare på det här med ledtrådar.


/Calle

WFRP - det är något som stör mig...

Vi spelar WFRP (Warhammer Fantasy Roleplay, 3rd ed). Och det är något som stör mig. Vi har kul när vi spelar, men ändå är det något som gnager i mig. Något med WFRP känns inte bra. Om jag bara kom på vad det är så kunde jag kanske göra något åt det.

En gissning:  spelhjälpmedlen - stjälper snarare än hjälper

* WFRP kräver väldigt mycket bordsyta. Man behöver ett större bord än de flesta (i spelgruppen) har hemma. Det är så många kort och markörer som ska få plats - och dessutom en yta att spela upp strider på, etc. WFRP är i en egen klass när det gäller utrymmeskrävande rollspel. Det liknar helt klart ett brädspel. Ibland dagdrömmer jag om hur det vore att spela utan spelhjälpmedel (annat än möjligtvis rollformulär + penna och tärningar). Tänk att bara sitta i en fåtölj och samtala fram en spännande berättelse... istället för att skyffla högar med markörer fram och tillbaka och sitta och bläddra bland en massa kort.

Så är "spelhjälpmedlen" smolket i bägaren? Ett sätt att ta reda på det vore att överföra informationen från kort och markörer till ex.vis respektive rollformulär.

/Calle