Drakborgen - lycklig son, stolt pappa

Vi spelade Drakborgen ikväll - jag, min fru och min son. Ja, du vet Drakborgen - det där gamla Alga-spelet som är så hopplöst orättvist slumpmässigt att det blir en poäng med det. Om du har otur så fastnar din gubbe i första rummet, oförmögen att göra något, och då får han sitta där tills solen går ner - och då dör gubben. (Du som spelare får sitta sysslolös och titta på medan resten av gänget spelar klart.) Ja, det är bara ett av hundratals elaka sätt som din karaktär kan misslyckas på.

Det finns nyare versioner av Drakborgen, men vi spelade originalversionen. Och min 4-årige son var med och spelade "vuxenspel" - för första gången. Vi har visserligen "lekt" med diverse spel tidigare, men nu var det på riktigt, nu spelade vi på allvar (med en viss varsam övervakning och moderering från beskyddande föräldrar förstås).

Det blev väldigt lyckat. Min lille son var jätteduktig och spelade helhjärtat och med stort mod. Så gick det också bra för honom, eller för Riddar Rohan bör jag säga. Han hann in i borgen, ända in i drakens skattkammare, och ut ur borgen igen - innan solen gick ner. Det hann min gubbe också (Sigeir Skarpyxe). Sämre gick det för Aelfric (dvs min fru:s "karaktär"). Han var mest lovande av oss alla, men i sista rummet på väg ut ur borgen mot säkerheten, råkade han ut för en tusenfoting som bet honom så kraftigt att Aelfric avled.

Så nu är jag en mycket stolt pappa. Och efter ett par år med Bamse-memory känns det väldigt schysst att få spela "riktigt" spel med barnen. Och 4-åringen blev så lycklig av att få spela Drakborgen att han knappt kunde somna.

/Calle