The Desolation of Smaug (Hobbit 2) - Teaser Trailer

En ljusglimt i VAB-mörkret för både barn och förälder: första trailern för "Hobbit 2" (The Desolation of Smaug).

Förra Hobbit-filmen gillade jag inte till en början, men sen tog den sig och jag anar eller hoppas att den samlade Hobbit-serien blir en riktigt bra berättelse. 

Vi ska dock inte ta med 7-åringen att se Hobbit 2 på bio - det blev nämligen lite för läskigt att se Hobbit 1 på så stor duk i en mörk salong. Hemma på stora TV:n går det dock alldeles utmärkt. Vi ser Hobbit 1 (eller någon av LotR-filmerna) åtminstone en gång varje månad. 4-åringen tittar han också, när det inte är alltför läskigt (inte så ofta). 

Intressant förresten vad barnen tycker är läskigt. Stora strider - inte läskiga (men jättespännande). Bilbo stirrar plötsligt på Frodo med arga ögon - jätteläskigt! Stora farliga monster - roligt och spännande. Smyga i mörka tunnlar - fram med kudden framför ögonen! Vi föräldrar är alltid med när barnen tittar på potentiellt läskig film. Vi låter dem inte titta ensamma. Och vi pratar alltid med dem om filmen och hur de upplevde den. På det viset har vi sluppit mardrömmar och istället fått barn som gillar fantasy och kan en hel del om Midgård (och Narnia etc också).

Angående barnens goda upplevelse av Tolkien-filmerna hemma: Det bidrar starkt positivt att barnen redan sedan tidigare kände till Tolkien-världen, genom vad vi vuxna berättat, och genom lekar med de Lego-askarna på detta tema (och Lego Wii-spelet).

(Filmer som vi har varit tvungna att bryta av hänsyn till barnen är t.ex. Modig och Alice i Underlandet. Det är inte alltid förutsägbart hur barnen reagerar. Därför måste man som vuxen vara beredd.)

Drakar och Demoner - allt gammalt tillgängligt!

Som om det inte vore nog med nyheten om att Mutant återuppstår...

Denna veckas andra stora svenska rollspelsnyhet är att allt material till Drakar och Demoner har gjorts tillgängligt av Riotminds. Förtydligande: Det är alltså Äventyrsspels Drakar och Demoner det handlar om (inte Trudvang). Och det finns ett viktigt undantag från Äventyrsspels katalog: Svavelvinter-äventyren har inte lagts ut (tyvärr!). Hur som helst är det en enastående gärning av Riotminds att lägga ut allt gammalt "Drakar".

Wow!

Mina gamla Äventyrsspels-gener har triggat igång. Det skulle vara riktigt trevligt att ägna påskhelgen och resten av året åt att spela sig igenom de gamla klassikerna (och missarna). De flesta av modulerna har jag redan på vinden, men jag har inte allt. Det blir verkligen en högtidsstund att få "bläddra" igenom min ungdoms rollspelsupplevelser igen.

Aahhh... Döda Skogen! Jag tror "jag" dog på sju olika sätt, bland andra tog "Riddaren i svart" livet av min reinkarnerade rollperson ett antal gånger, innan jag lyckades ta mig vidare. Är det därför jag minns äventyret som så bra, för att det var så svårt för mig? Eller är det ett bra äventyr "på riktigt"? Något med det fria upplägget kanske? Dags att ta reda på det nu...

/Calle - tolv år på nytt!

Mutant återuppstår, igen

Veckans svenska rollspelsnyhet värmer i hjärtat på en gammal rollspelare som växte upp med Äventyrsspel på 80-talet och som på denna sida sekelskiftet spelade sig igenom Järnringens mastodontkampanj om Undergångens Arvtagare.

Rollspelet Mutant återuppstår igen! Denna gång med namnet "Mutant År Noll" och bakom denna nya skepnad står Fria Ligan, som beräknar att kunna släppa rollspelet under nästa år (2014). En teaser-film har de låtit skapa också:

Mutant År Noll

Låt oss nu hoppas att det inte blir för mycket för Fria Ligan. De har visat på en sällsynt kraft tidigare, men Mutant År Noll blir deras fjärde(!) rollspel att hålla igång. De andra är Svavelvinter (utgivet), Coriolis (i höst) och Morwhayle (i sommar).

Tack för den glada nyheten - och lycka till!
/"Älge Skog"

Uttryckliga ledtrådar: ett villospår

Med anledning av ”The Enemy Within” vill jag lyfta fram en specifik aspekt på ledtrådar i rollspel. Nämligen: Ska/bör/kan ledtrådar vara uttryckliga eller inte?

Vad är en uttrycklig ledtråd? Jo, det är när spelarna uttryckligen får veta att informationen Z är en ledtråd (som leder till gåtans lösning). Det uttryckliga finns alltså i vår verkliga värld, hos spelarna. I spelvärlden, hos rollpersonerna, märks ingen skillnad mellan uttryckliga ledtrådar och övriga ledtrådar. Hur kan då en utrycklig ledtråd ta sig uttryck? Ett exempel är att spelledaren använder ordet ’ledtråd’ och uttryckligen säger till spelarna: ”Ni hittar en ledtråd, ett brev som avslöjar att X hade stora spelskulder och tvingades fly undan Y”.

Den nya kampanjen ”The Enemy WIthin” innehåller fler ”ledtrådskort” som påstås underlätta processen att avslöja mysteriet i äventyren. Varje ledtrådskort presenterar en pusselbit, och de är avsedda att räckas ut till spelarna när rollpersonerna listar ut eller lägger märke till något av vikt. När spelarna får ett ledtrådskort så förstår de att det är en viktig ledtråd. När spelarna har flera ledtrådskort så ska de ägna sig åt att försöka pussla ihop de olika bitarna. Konstruktören tipsar också om att spelledaren kan låta de ännu inte upptäckta ledtrådarnas kort ligga (upp-och-nervända) på spelbordet, inom synhåll för spelarna, för att ytterligare motivera dem att lösa gåtan.

Den här biten tycker jag är helt tokig. Jag ser mycket hellre att spelarna för egna anteckningar under äventyret gång, och att de sitter och funderar över den information som de själva skrivit ner – utöver eventuella handouts med (tvivelaktig?) information som rollpersonerna kommit över.

Några fiktiva ledtrådskort (inte de i TEW):

• Silverföremål har försvunnit från flera kyrkor – vem har gjort det och varför?
• Flera invånare vittnar om att de skymtat en mörk skepnad sväva fram över hustaken.
• De mystiska dödsfallen har ägt rum vid fullmåne, eller nätterna närmast före eller efter
• Flera av de döda som hittats i gränderna har haft mystiska bitmärken i halsen
• Det sägs att hertigen inte dog en naturlig död utan blev förgiftad eller smittad

Konstruktören tipsar om ett annat användande av ledtrådskorten, ett som möjligtvis skulle kunna vara mer värdefullt. Tanken är då att ledtrådskorten ska användas enbart av spelledaren, som ett sätt att reda ut huruvida spelarna har fått all information de behöver för att lösa mysteriet eller inte. Spelledaren kan bläddra igenom ledtrådskorten och kolla om det är någon av pusselbitarna som kvarstår att göras tillgänglig för spelarna – i någon lämplig scen. Ledtrådskort som kom-ihåg-lapp för spelledaren alltså. Det låter hyfsast rimligt.

Det är kul att Fantasy Flight Games provar nya grepp, men huvudskälet för ledtrådskortens existens: att spelledaren ska dela ut dem till spelarna, det gillar jag inte. Om man är ute efter en spännande rollspelsupplevelse så är ledtrådskort till spelarna tyvärr bara ett villospår. 

Handouts : möjligen uttryckliga ledtrådar

Det finns en gråzon mellan uttryckliga ledtrådar och övriga (dolda) ledtrådar – nämligen ”möjligen uttryckliga ledtrådar” – information som spelarna vet kan vara ledtrådar. Ett typiskt exempel är handouts (”spelarhjälpmedel”), t.ex. snyggt handskrivna dokument som delas ut till spelarna. De senare vet dock att snygga handouts sällan förekommer utan anledning – det vill säga, om äventyrsmakaren har gjort sig omaket att göra en snygg handout så innehåller den också högst troligen någon viktig ledtråd. Två uppenbara motmedel finns: Spelledaren kan dela ut en snygg handout som inte innehåller någon ledtråd, eller att spelledaren i vanligt samtal delger viktig information (ledtråd) men utan att räcka ut en handout.

Min egen erfarenhet är att det inte blir bra om man använder uttryckliga ledtrådar. Det måste finnas en mystik även kring spelbordet. Det räcker inte att det är förmodat spännande för rollpersonerna. Nej, spelarna behöver också få bry sina hjärnor (självklart). Med andra ord så måste eventuella handouts med ledtrådar blandas upp med lika snygga handouts som inte förmedlar något annat viktigt än färg åt spelvärlden. Det senare är handouts väldigt bra på. De skänker spelarna en schysst koppling till spelvärlden, och kan därigenom öka känslan av att befinna sig i en annan värld.

Tummen upp för snygga handouts. På detta område var (gamla) Warhammer och (gamla) The Enemy Within svårslagna. Jag tror att en förklaring till den kultstatus som (gamla) The Enemy Within har uppnått är de fantastiska spelarhjälpmedlen. Den nya kampanjen med samma namn kan inte tävla på detta område. Överhuvudtaget har (nya) Warhammer Fantasy Roleplay (dvs 3rd ed) varit svagare när det gäller handouts. De har varit snygga, visst. Men de har varit färre – och mindre. Ett extremfall är kartorna som har varit löjligt små och nästan oanvändbara på grund av sin litenhet. Detta har blivit något bättre i och med (nya) The Enemy Within – i vilken de fyra kartorna som är ämnade för spelarnas ögon faktiskt är tillräckligt stora för att kunna användas i praktiken. Dock kunde de gärna fått vara ytterligare dubbelt så stora.

I nästa post: Ledtrådskorten - de uttryckliga ledtrådarna i (nya) The Enemy Within

Rollspel: hemligheter och ledtrådar

Den nya äventyrskampanjen ”The Enemy Within” till rollspelet Warhammer Fantasy Roleplay erbjuder möjligheten för spelledaren att ge spelarna ”ledtrådskort” när rollpersonerna upptäcker viktiga ledtrådar. Detta för att göra det tydligt att ledtråden är viktig. Det här tilltaget reagerar jag på och måste skriva lite om ledtrådar i denna post och ett par efterföljande. Häng med och kommentera gärna.

En av mina tumregler när det handlar om att spela rollspelsäventyr med deckargåtor är att ”endast avslöjade hemligheter är bra hemligheter”. Jag ser ingen poäng i att det finns en stor Hemlighet som bara spelledaren känner till. Spelarna har bäst utdelning av äventyret när deras rollpersoner genom att agera smart hittar ledtrådar och steg för steg avslöjar Hemligheten i äventyret. Konstruktören behöver alltså preparera äventyret på ett sådant sätt att det är möjligt för smarta rollpersoner att på ett givande sätt nysta sig fram till mysteriets lösning. Att pytsa ut ledtrådar till rollpersonerna är en konst – spelgruppen vill ju varken lösa gåtan för snabbt eller för långsamt.

Jag brukar placera ut ledtrådar - ofta i form av bakgrundsinformation - lite här och var i äventyren. Framförallt försöker jag ge många ledtrådar i början av äventyren. Det är mycket mer stimulerande för spelarna att ha information att jobba med redan tidigt, än att slita sina sulor utan att ha något vettigt att gå på. Alltför lite information leder till frustrerade spelare som leder till psykopatiska rollpersoner. Dock så finns det en risk även med alltför mycket information. En så kallad infodump (långa monologer eller tjocka luntor) gör ingen spelare glad. Så försök hitta en lagom nivå. Ett standardtips är att sprida ut den ”nödvändiga” informationen i en rad scener som är intressanta och spännande i sig själva, så blir det mer stimulerande för spelarna.

Nästa post: Lite om "möjligen uttryckliga ledtrådar" - t.ex. så kallade handouts

The Enemy Within, RP-bakgrunder

Äventyrskampanjen The Enemy Within innehåller vissa ansträngningar att få rollpersonerna och äventyret att kroka fast i varandra på ett trovärdigt sätt. Lösningen ligger i modifikationer på rollpersonernas sida. Genom att modifiera äventyrarnas bakgrunder får man rollpersoner med individuella kopplingar till några av kampanjens rollpersoner.

The Enemy Within gör det enkelt för sig genom antagandet att det normala fallet är att nya rollpersoner skapas enbart för att spela detta äventyr. På så sätt behöver man inte ta hänsyn till redan sedan tidigare befintliga rollpersoner. De nya kan alltså skräddarsys för kampanjen från första början. (Till kampanjens försvar bör tilläggas att den som ett alternativ faktiskt också visar hur redan existerande rollpersoner kan användas – och hur deras erfarenheter från några specificerade tidigare äventyr kan knytas till den nya kampanjen.)

Med detta sagt – kampanjen är fortfarande öppen för alla möjliga typer av rollpersoner. Det handlar inte om att spelarna ska ikläda sig redan färdiga roller. Det handlar bara om att varje spelare väljer en (extra) bakgrundsmall för sin rollperson. Varje bakgrundsmall färgar rollpersonen och knyter den till äventyret. Det finns öppningar för flexibilitet i varje bakgrundsmall. Utgående från mallen broderar spelaren själv ut bakgrunden för sin rollperson. Till sin hjälp får spelaren en rad frågor att besvara, främst om rollpersonens koppling till olika spelledarpersoner – och till andra rollpersoner. Det finns inga rätt eller fel svar på dessa frågor. Men svaren kan komma att påverka hur rollpersonen reagerar när den möter vissa spelledarpersoner – och tvärtom. Vidare gör spelarens arbete med att besvara frågorna att spelarens engagemang i kampanjens bakgrundshistoria blir starkare.

De bakgrundsmallar som TEW erbjuder är: gently-born, criminal, battle-scarred, academic, foreign messenger, outcast. Varje mall beskriver vilken typ av rollperson som passar, en kort bakgrundshistoria, en specialförmåga, och så listan med intervjufrågor. Exempel på frågor är: ”Din fader hade en affärsuppgörelse med [X]. Vad gällde saken?” Jag gillar frågorna! Så mycket bättre än att påtvinga helt färdiga lösningar av typen ”Din fader langade illegala droger till [X]”.

Idén med kampanjspecifika bakgrundsmallar är god. Den är inte den enda lösningen på hur man kopplar rollpersonerna till äventyren, men den är ett välkommet tillskott. Jag blev glatt överraskad att denna idé fanns med i The Enemy Within. Det är alltså inte bara en modul med äventyrsplatser och spelledarpersoner. Det är också en kampanj som värnar om att spelgruppernas upplevelse av den ska bli god – och sådana ansatser gillar jag!

Du kan ta en närmare titt på ett par av bakgrundsmallarna på Fantasy Flight Games webbsajt.

Rollpersoners koppling till äventyr

En vanlig utmaning för spelgruppen i traditionella rollspel är hur rollpersonerna ska knytas till äventyret (som ju redan har en mer eller mindre fastslagen handling och som gör vissa implicita antaganden om rollpersonernas motivation). Det här är en diskussion som förts i rollspelsvärlden i många år. Jag tar upp den nu eftersom ett äventyr jag nyligen läst faktiskt gör en något nyskapande attack på problemet. Ordet ”nyskapande” ska här ses i de gamla traditionella rollspelens sammanhang. (Äventyret är ”The Enemy Within” som jag nyligen började berätta om här på Explorator.) Innan jag går in på hur det försöker knyta till sig rollpersonerna, så kommer en liten allmän diskussion/bakgrund/gammal skåpmat.

"Varför gör vi det här egentligen?" (Äventyrare på jakt efter personligt engagemang)

Ett fiktivt exempel från ett ospecificerat äventyr: Rollpersonerna sitter på ett värdshus då en pensionerad äventyrare vill sälja en skattkarta till dem. Äventyret förutsätter att rollpersonerna antar erbjudandet, för hela äventyret handlar om skattjakten. Om de inte köper kartan så blir det inget äventyr. Det här är en trist situation eftersom rollpersonerna kanske aldrig skulle ha gjort ett så tveksamt köp och gett sig ut på äventyrligheter på så lösa grunder. Det blir ett äventyr eftersom spelarna ville ha ett spelmöte. Rollpersonernas egen motivation kastas åt sidan. Trovärdigheten går förlorad.

Man kan tycka att äventyret i exemplet ovan var ett (o)sedvanligt tråkigt äventyr. Det försökte inte ens anknyta till rollpersonerna utan antog bara helt simpelt att alla rollpersoner är sugna på skattjakt och släpper alla betänkligheter bara man viftar en förmodad skattkarta framför ögonen på dem. Erfarna spelgrupper låter förstås inte en så dålig inledning av ett äventyr få passera utan modifikation. För att få en bättre koppling av rollpersonerna till äventyret bör man jobba på båda sidor. Rollpersonerna och äventyret är som de två delarna av ett kardborreband. Det måste finnas krokar att fastna i. Vidhäftande ytor. Hur fixar man detta?

I nästa post tittar vi på en möjlig lösning, närmare bestämt hur den nya Warhammer-kampanjen The Enemy Within försöker bidra till att få rollpersonerna att bli indragna i äventyret – utan att det känns alltför krystat.

The Enemy Within

För tjugo år sedan spelade jag den numera legendariska äventyrskampanjen ”The Enemy Within”, till rollspelet Warhammer Fantasy Roleplay (1 ed). Jag minns hur jag fängslad jag blev av bland andra äventyret ”Death on the Reik”, med alla dess mysterier, äventyrligheter och stämningsskapande ”handouts” (snygga lappar med information på).

Döden på den stora floden var en stor upplevelse för tjugo år sedan.

Det har i flera år spekulerats i om den klassiska kampanjen skulle kunna ges ut igen – eventuellt anpassad till den respektive aktuella utgåvan av Warhammer Fantasy Roleplay (WFRP). Nu är rollspelet uppe i tredjeversionen (3 ed) med Fantasy Flight Games som utgivare. Ni känner säkert till WFRP 3ed med sina tärningspölar och mängder med spelmarkörer. Rollspelet har sina brister – eller trösklar, om man så vill. Men de kommer jag att rätta till innan jag eventuellt tar och spelar Warhammer igen. Hur som helst. För tio månader sedan släppte Fantasy Flight Games (FFG) nyheten om att de skulle ge ut en kampanj med namnet ”The Enemy Within”. Detta skapade viss uppståndelse.

WFRP 3rd ed uppmuntrar (inte?) till rollspelande med massor av kort och "pluppar", vilket kräver fingerfärdighet, tålamod och stor bordsyta.

FFG gjorde dock klart att det inte var en nyutgåva på något sätt av de gamla äventyren. Istället skulle det röra sig om en helt ny kampanj – men i den gamla klassiska andan, med teman som anknyter till ”originalen”. Dessutom anlitades en av de ursprungliga författarna, Graeme Davis, att skriva även denna nya kampanj. 

Att döpa en ny kampanj till samma namn som en gammal klassiker bäddar för mer försäljning - och fler missförstånd

Anknytningen till den legendariska äventyrskampanjen med samma namn gjorde att jag bestämde mig för att köpa den nya ”The Enemy Within” och för någon vecka sedan kunde jag hämta den på mitt utlämningsställe.

Jag kommer i någon eller några poster framöver berätta lite mer om innehållet. I korthet så gillar jag kampanjboxen. Det är ett riktigt tjockt äventyrshäfte (192 sidor) och både layout och bilder gör läsningen njutbar. Jag har inte lusläst allt ännu, men intrigen är fullt gångbar och miljöerna kan bli riktigt (o) trevliga att spela igenom. Dessutom innehåller kampanjen ett par nya trix vad gäller mekanik eller åskådliggörande som känns intressanta.

Brödbakning - några tips för nybörjaren

I förra bloggposten berättade jag lite om hur jag bakar bröd. Eftersom jag gärna vill hjälpa fler att börja baka gott bröd hemma, så tänkte jag nu ge er några hänvisningar. En liten varning dock: när du väl kommit igång och bakar själv så kommer du att upptäcka att du knappt klarar av att äta fabriksbröd längre - så stor skillnad är det! (Det finns dock riktigt bra bagerier som gör underbara bröd, som t.ex. Kopparlundens bageri. Bra om man inte hunnit baka själv.)

Det började med den här boken. Bästa stället att börja på!

Mina tips till den absoluta nybörjaren är: Skaffa dig boken ”Enklarebröd” av Martin Johansson. Den är en fantastisk bok som på ett enkelt sätt visar hur man kan baka goda bröd – på enkelt sätt. Vad gäller utrustning i köket så rekommenderar jag att du skaffar dig en ugnstermometer (bröden är klara vid 98 grader). Den är till ovärdelig hjälp om du, som jag, har väldigt svårt att se, känna eller höra när ett bröd är färdiggräddat.

En digital ugnstermometer hjälper till att grädda bröden perfekt.

Nästa prestandasteg i köket blir att skaffa dig en köksvåg. Den kommer du att ha (nästan) lika stor nytta av som termometern. Dock så kan du vänta med degblandarmaskin (köksassistent), jäskorgar och bakstenar. De är överkurs som inte är nödvändig för nybörjaren.

Du behöver inte börja med surdeg direkt. Det finns flera goda bröd du kan baka, som inte ska ha någon surdeg i sig. Men så småningom tycker jag att du ska sätta din första surdeg - eller köpa en färdig surdegsgrund i din vanliga matbutik. När du använt surdeg ett tag så lär du dig hur den beter sig och hur du ska hantera den för att få maximal jäskraft ur den. Även här hjälper böcker till förstås (både Johansson och Hedh förklarar surdegens mysterier). Skulle surdegen dö eller evolvera åt fel håll, så är det lätt att börja på ny kula.

En riktig bagarmästare tipsade om att man ska använda alla fem sinnena när man kollar statusen på  sin surdeg.

Surdeg kräver längre jästider, men då hinner också de bästa smakerna utveckla sig. Vilket får mig att tänka på en ytterst nödvändig utrustningsdetalj - nämligen tidtagaruret (äggklockan). En sådan tror jag att du redan har, om inte annat så har du ju mobilen. Använd den. Framförallt är det viktigt att du inte låter bröden jäsa för länge, det är min erfarenhet.

Har du några frågor så hjälper jag gärna till. Lycka till!

Bröd är gott. Hembakt är godast!

Brödbakning - bättre från år till år

Snygg är den också

2012 var året då mitt brödbakande tog ett rejält kliv vidare. Till stor del tack vare den Kitchen Aid som jag fick i födelsedagspresent, och de jäskorgar och ett bakstenar som jag kunde komplettera utrustningen med. 

Satsa på två avlånga jäskorgar - då får båda bröden plats i ugnen samtidigt.

Lika stort lyft innebar mästerbagaren Jan Hedhs bok ”Bröd” i vilken jag har hittat flera fantastiska favoritrecept. Jag hyser full respekt för Hedhs recept. De fungerar utomordentligt!

De flesta av de bästa brödrecepten - mycket röra och knåda blir det - om man inte har en köksmaskin förstås!

Jag bakar mycket med surdeg. Det blir intressantare bröd då. De smakar bättre, ser snyggare ut och håller längre. Men jag är ingen surdegsfanatiker. Jag bakar vanliga jästbröd också – och jag använder ofta en gnutta jäst även i surdegsbröden. Surdegen är spännande eftersom den är levande! Att baka med surdeg kräver tid och planering. Det är inte ovanligt att jag påbörjar ett bröd 24 timmar innan det är klart. Tiden behövs bland annat för att de goda smakerna ska hinna utvecklas. Mums!

Skrivande och läsande 2012

Bland det största som hände - överhuvudtaget - under det gångna året var att mitt skrivande ökade (från en låg nivå). Detta tack vare en distanskurs i Kreativt skrivande. Bland uppgifterna fanns att skriva noveller och dikter. Dessutom så tvingades jag läsa romaner, noveller och dikter som jag aldrig skulle ha läst annars. Och jag lärde mig en hel del om att skriva. Det var mycket stimulerande och så roligt att det nästan uppslukade mig helt. 

En annan kul händelse under ”läsåret” var Sci Fi/Fantasy-kongressen ”Kontrast 2012” i Uppsala där jag lyssnade på författarparet bakom Engelsfors-trilogin, samt Joe Abercrombie och Nene Ormes med flera som också var där och inspirerade oss åhörare.

När vi för en gångs skull hade barnvakt en hel helg, då passade vi på att åka på konvent!

Nu under 2013 fortsätter skrivarkursen och det ser jag fram emot. Det nya kursbrevet har kommit och jag har satt igång. Uppgifterna är riktigt givande, inte minst de uppgifter som går ut på att man ska skriva en novell på ett givet tema eller med en given stil. En sådan uppgift var att jag skulle skriva en science fiction-novell. Så det har jag gjort nu - och den blev helt okej.

Analysmaskinen är fascinerande - och i en viss novell evolverar den okontrollerat.

Ett roligt sammanträffande är att Mix Förlag och Science Fiction-bokhandeln nyligen har utlyst en science fiction-novelltävling. Så nu ska jag bara putsa lite till på novellen och sedan skicka in! Kanske berodde det på ovannämnda Nene Ormes förevisning av ångpunkestetik - jag valde hur som helst att förlägga min sci fi-novell i en ångpunkmiljö. Jag var nog också inspirerad av China Mievilles "Perdido Street Station". (Hur skulle någon kunna undvika att bli inspirerad av den...?)

Hur kan man heta Psyke? Det är ju en grundegenskap.

Så, nu tillbaka till min nya novelluppgift, på temat "förlägg en antik myt i vår egen tid". Här ska skrivas kreativt!

Brädspel 2012

Under 2012 fick brädspel kompensera för uteblivet rollspel. I allmänhet har brädspel - gentemot rollspel - fördel av att inte kräva så mycket förberedelser eller så långa speltider. Detta medför att brädspel inte kräver samma stora åtagande av deltagarna. Samtidigt så kan brädspel vara både utmanande och underhållande på ett stimulerande sätt. Det de brister i mest i jämförelse med rollspel är väl i själva samberättandet. Men det finns hybridspel som kanske kan dämpa den förlusten något.

Paradoxalt nog är en av de stora fördelarna med rollspel just det stora åtagande som krävs. När en grupp lägger så mycket engagemang i något under en  lång tid så uppstår en tät stämning som är svår att åstadkomma med mindre ansträngning. För de flesta så är det dock inte värt besväret. Ytligt skoj är skoj det också.

Bringa skörden i säkerhet innan vättarna stjäl den! (Allt handlar inte om att slåss och döda i Descent.)

I takt med att äldste sonen blev äldre så fasade jag ut de enkla men välkonstruerade Lego Heroica-spelen. Vi har nu ersatt Heroica med vårt nya favoritspel: Descent – Journeys in the Dark (2ed). Det är ett utmärkt äventyrsspel som ni kommer att få höra mer om här på Explorator!

Med 3,5-åringen spelade jag "uppifrån-och-ned-Yatzy". Han vann överlägset!

Barnen blir äldre som sagt, vi har ägnat julhelgen åt både Yatzy och Uno. Båda är lite för svåra för 3,5-åringen – men 6,5-åringen klarar dem galant. Kul att barnen börjar komma i ålder för lite intressantare spel (ja, det blir förstås ännu intressantare om ytterligare några år). Planer för 2013 är att prova fler klassiker med barnen: Settlers of Catan, m.fl. (det kan nog gå bra – framförallt utan rövaren). För yngste sonen är det pussel och memory som gäller. Dessutom gillar de bägge att leka med tärningar. Därför har de alltid fri tillgång till min tärningslåda. Sådant ska uppmuntras!

Ibland är det ju skoj att spela med andra vuxna spelare (utan barn) och det gjorde jag vid årsskiftet. Kvällens spel var Eclipse, ett nytt spel för spelgruppen. Två av fyra hade provat spelet kvällen innan. Vi andra var helt gröna. Det handlar om att utforska galaxen, samla resurser, forska fram teknologi, bygga rymdflottor och samla segerpoäng (t.ex. genom att besegra motståndarna i rymdskeppsstrid). Vi hade skoj och det gick oväntat bra - jag kom tvåa.

Nästa gång: kom ihåg att skaffa missiler tidigt!

Livstecken.

Explorator existerar men är i fortsatt existentiell omvandling. Intressen kommer och går. Andra intressen består men tar sig varierande uttryck. Målsättningen är att Explorator inte bara ska existera utan även vara levande.

Rollspel 2012:

Det blev extremt lite aktiviteter kring rollspel under det gångna året. Vad gäller faktiskt spelande så inskränkte det sig till ett enda spelmöte Fantasy! i våras. Fantasy! var charmigt och passar bra till enstaka äventyr. Men vi fastnade inte för det. Det blev ingen fortsättning. Jag tror att den största boven dock inte var Fantasy! i sig självt utan den välkända sociala utmaningen med rollspel - att få tiden att räcka till med jobb och familj - och andra fritidsintressen, och att hantera att spelgrupper splittras och spelare försvinner, etc. Om det inte hade varit för Fantasy! så hade vi kanske inte spelat något alls?

Ett gäng äventyrare undersöker några dunkla vrår i Fantasy!

Bortsett från äventyret till Fantasy! så skrev jag inget rollspelsmaterial under året, inte mer än det halvfärdiga Call of Cthulhu-äventyr som tyvärr stupade på målsnöret. Det blev aldrig inskickat till tävlingen. Men idén känns fortfarande bra så jag bevarar mitt utkast i min bra-att-ha-låda.

Rollspel är ett av mina absolut främsta intressen som ni vet, så även om jag inte själv spelar aktivt eller skriver material, så läser jag flitigt rollspelsbloggar och försöker hänga med. Så ni som skriver bloggar med rollspelsanknytning - fortsätt blogga - jag gillar att läsa det ni skriver!

Boxen med fienden inuti

Rollspelsberoende som jag är(?) så köper jag lite nu och då rollspel som väcker mitt intresse, även om jag vet att det är osannolikt att jag verkligen kommer att spela mina nya spel. Exempel: det urläckra Svavelvinter eller det extremt portabla Nyckelringsrollspelet. Det är kul att läsa rollspel! Närmast under 2013 kommer jag att läsa den nya Warhammer-kampanjen ”The Enemy Within” (ej att förväxla med den klassiska och legendariska kampanjen med samma namn). Den digra luntan damp ner i brevlådan i fredags. Det ser lovande ut hittills!

Vi hörs snart igen!