rollspelsromaner - helt okej?

Jag läser just nu en rollspelsroman, ni vet en sån där roman som de större rollspelsförlagen ger ut i mängder som stöd för sina rollspelsvärldar (och sina intäkter). Det är alltså romaner som utspelar sig i samma värld som något rollspel. Ibland är romanförfattarna och rollspelsförfattarna samma personer. Och det är inte alltid en fördel. (Rollspelskonstruktörer är inte alltid lika duktiga författare).

Jag läste för flera år sedan några Dungeons & Dragons-romaner men de gav mig ingen mersmak. Nu har jag gett en roman till ett annat rollspel en chans. Och det här gillar jag!

Witch Finder av C.L. Werner (en Warhammer-roman)

Som ni vet spelar jag för närvarande Warhammer Fantasy Roleplay (3rd ed). Och för att få bättre koll på spelvärlden så lånade jag ovanstående roman av en av Warhammer-kännarna i spelgruppen. Jag hade mycket låga förväntningar på romanens kvalitet. Och det gjorde att det hela blev en angenäm överraskning. Witch Finder är riktigt trevlig läsning. Romanen är en mycket god inblick i vad Warhammer-världen har att erbjuda: häxjägare, pestsmitta, mutanter, vampyrer, trollkarlar, präster, råttmän med mera. Författaren gör rättvisa åt stämningen som genomsyrar Warhammer, så som jag uppfattat den.

Vi får följa häxjägaren Mathias Thulmann i hans energiska försök att komma tillrätta med missförhållandena i staden Wurtbad. Vad är det som ligger bakom utbrottet av pestsmitta i staden? Hur ska han få stopp på sin gamla fiende vampyren Sibbechai? Och var finns den farliga trollkonstboken?

Witch Finder är andra delen i en serie (den första heter Witch Hunter) och jag gillar romanen tillräckligt mycket för att vilja läsa även den första boken.

/Calle